Weekly News

Mellan Rio och Falsterbo

Efter OS-silvret är dagarna för vår stora hoppstjärna Peder Fredricson trots allt ganska oförändrade. Det är mycket träning och lite högre nivå på tävlingarna.

”Jag reser mycket, så när jag väl är hemma tycker jag det är jätteskönt att det är lugnt.”

Vårsolen lyser över Grevlunda, men värmen låter sig dröja. Flera av hästarna går fortfarande med täcken på i hagarna som breder ut sig på sluttningarna mot havet.

All In tittar lugnt upp och tar långsamt några steg närmare. Det är svårt att ana explosiviteten som finns där under täcket på det lilla bruna belgiska varmblodet. Det är inte vilken häst som helst som står här och ser ut över Hanöbukten. Det är den spänstiga OS-silverhästen som med lätthet flög över de 1.60 meter höga hindren förra sommaren i Rio.

Andra halvan av silverekipaget har redan hunnit rida fem hästar, efter morgonens obligatoriska yogapass följt av frukost med en hästägare. Han kommer precis tillbaka efter ett lunchmöte med en kund och eftermiddagen har just börjat.

Peder Fredricsons dagar har inte förändrats särskilt mycket efter OS-silvret, tycker han. Det är ”fullt upp och det är roligt”. Dock är det lite mer media och han kommer in på en annan typ av tävlingar än tidigare.

– Man kan tävla på lite högre nivå om man vill. Men man måste leverera resultat för att hålla sig kvar.

Nu ligger han runt plats 25 på världsrankingen, trots att både han och All In drabbats av sjukdomar under vintern. Efter Rio låg han på 18:e plats, efter att ha inlett förra året på 124:e plats. Ekipaget har just varit i Arezzo i två veckor, där Peder hade med ytterligare tre hästar. All In har fått börja i långsamt tempo för att bygga styrka efter att ha opererats för tarmproblem i höstas.

– Nu när han byggt upp sig lite har vi börjat med mer explosiv träning, att hoppa lite större hinder och galoppera i lite högre tempo.

I Arezzo har han gått 1.30-klasser och nu väntar 1.40 nästa tävlingshelg. Själv känner Peder sig ”bättre än på väldigt länge i kroppen”, efter en lunginflammation i vintras och ryggproblem. Största problemet just nu är en ”liten grej i axeln”.

– Det låter löjligt men jag ramlade av prispallen när jag vann Grand Prixen på Elmia. Vi skulle spruta champagne på varandra. Jag var lite ivrig, halkade baklänges och tog emot med armen. Sådana små grejer – även om det inte gör så ont – speglar av sig i ridningen, så jag jobbar lite på att bli liksidig.

Han jobbar både med styrketräning och yoga.

– Om jag inte gör övningarna så blir jag stel direkt. Man blir inte yngre, så det skadar inte att hålla igång.

Peder är 45 år. Han har ridit mer eller mindre sedan han kunde gå. Storebror Jens och han red mycket i skogen i närheten av gården där de växte upp i Uppsala. Familjen flyttade sedan till Flyinge, där deras pappa arbetade som chefsveterinär. Så det blev ännu mer hästar.

Hit till Österlen flyttade Peder och hans fru, Lisen Bratt Fredricson, för 15 år sedan. Boningshuset på Grevlundagården, som är från slutet av 1700-talet, omgavs då av stora fruktodlingar. Det växer fortfarande äpple-, plommon- och päronträd i de kuperade omgivningarna, men numera är det hopphästarna – med mål att prestera på högsta internationella nivå – som utgör ryggraden. För tillfället har de ett 30-tal.

Stallet, där fönstren står öppna och några nyfikna hästar tittar ut, ritade paret själva. Från ridbanan har man utsikt över havet.

– Vi trivs så bra här. Det går rätt långsamt här ute på landsbygden, men det är ganska charmigt. Jag reser så mycket så när jag väl är hemma tycker jag det är jätteskönt att det är lugnt, säger Peder, när vi slår oss ner inne i boningshuset med varsin snabbkaffe.

På bordet ligger två bortglömda prisrosetter, en är Peders, den andra har han gjort till hovslagaren, som skulle fått den i julklapp.

Det är veckan före påsk, men inget sådant märks. Det finns inga påskkycklingar så långt ögat når, däremot en och annan tavla, skulptur med hästmotiv. Hästarna är en livsstil och det egna tävlandet, hästförsäljningen och den egna tävlingen, Grevlunda Grand Prix, driver de i form av familjeföretag.

Många internationella tävlingar ligger framför Peder innan Falsterbo. Falsterbo har stor betydelse – inte bara för att han varit där så gott som varje sommar sedan barnsben.

– Falsterbo är ju en av våra viktigaste tävlingar för det är ju en femstjärnig nationshoppning. Det är på hemmaplan och man vill alltid vara med i laget i Falsterbo. Det är alltid kul och bra stämning. För det mesta är det i Falsterbo som lagen för mästerskapen börjar tas ut, så man vill vara i bra form och ha hästarna i bra form till tävlingen.

Det är ju som bekant EM i Göteborg i augusti. Hur går tankarna? Är det All In du helst vill rida?

– En sak vet man med hästar och det är att det aldrig blir som man tänkt sig, så jag ger många hästar möjlighet och ser hur det utvecklar sig.

Han börjar räkna hur många som är på den nivån.

– Jag har fyra hästar som kan hoppa på 1.60-nivå. Men det är klart, om All In är i superform så är han mitt förstaval. 

Fakta

Familj: Lisen Bratt Fredricson och tre söner.

Peder fick Radiosportens Jerringpris på Idrottsgalan i år.

Meriter i urval: OS-silver individuellt, Rio de Janeiro 2016, OS-silver i lag, Aten 2004, fyra individuellt.

Tävlingshästar: All In, Flips Little Sparrow, Christian K, Zaloubet, Carat Desire, Uncle Blue & Vincero.

Dela artikeln

Journalist

Petra Carlsson

Fler artiklar